...fast det är exakt fyra år sedan. Min "lilla" tjej fyller fyra år idag, hon är minsann inte så liten och har inte vart på länge! Det var nån vecka efter hon fötts som jag skapade denna bloggen. Vi var ju FEM i familjen!

Vi bodde i Björketorp och höll på att göra om vårt sovrum. Hade vaknat på natten och känt nåt konstigt, lite slem eller nåt som rann ut. Sen inget mer. Var hos barnmorskan på kontroll 08.30 (det var ju en vecka kvar till BF) allt såg bra ut, inga tecken på att det startat... Åkte hem igen, Åke och svärfar hade hyrt en slipmaskin för att slipa golvet i sovrummet. Embla var hos mormor och hade sovit över. Det är vår i luften, solen skiner och värmer men det blåser lite kallt. Fram vid lunchtid börjar jag känna av värkar lite smått. Tänker att det nog inte är nån fara, känner mig lugn, det är ju tredje gången!! Embla har haft önskemål under hela graviditeten att få vara med på förlossningen. Det är Ok med oss och Ok med förlossningsavdelningen (som denna gång är Varberg, de två stora är födda i Borås). Vid 2tiden tycker svärfar att vi borde åka, han var nog lite uppstressad av det när jag tänker tillbax. Men jag var lugn och Åke var nog ännu lugnare, golvet skulle SLIPAS färdigt!! 

Vi åkte till sist, Loke fick följa med farfar hem. Vi kom in vid 16-tiden. Värkarna var ganska regelbundna, kommer inte ihåg exakt. Men inte jättestarka. Mormor och moster kom in med Embla som var spänd och nyfiken på detta. Hon blev väldigt bra mottagen av personalen, en barnmorskestudent som var fantastisk och tog sig an Embla. Jag sitter i fåtöljen på rummet och tar mig genom värkarna, Embla servar med varm riskudde emellanåt, annars så tycker hon mest att det tar lång tid, så hon Åke läser böcker och spelar spel. Värkarna blir starkare och jag ber om lustgas, använder den dock inte nån längre stund - 20 min kanske, för sen trycker det på. Det närmar sig!! Jag flyttar över till sängen, Embla fortsätter med att värma på riskudden åt mig (asvarm blev den ibland!). Denna gången hade jag en skrivit en utförlig lista med önskemål, bland annat en stor spegel för att själv kunna se födseln! och Ljummen olja på underlivet för att underlätta utdrivningen. Åke är vid min sida, medan Embla tar plats i den lilla soffan när det kommer till födseln. En stor spegel har rullats in, jag minns att jag såg när huvudet putade ut i början och det var massa hår, om på de båda andra. Men sen, nej , jag försökte titta men spegeln kunde nog stått i en lite snedare vinkel för barnmorskan hamnade ivägen :-) Det var ok ändå. Tar i det sista och krystar för att få ut henne, och då skriker jag (det var det jobbigaste tyckte Embla, hon såg nog inte så mycket av själva utdrivningen heller tror jag, det stod ju en stor spegel ivägen ;-) Så säger barnmorskan:- Här kommer huvdet och en hand! Tuva föddes med handen på kinden! sen slank hon ut och kom upp på min mage. Kl 19.41 Så smidigt och så fantastiskt! Den stolta storasystern kommer och tittar på lilla nyfödda systern och får ha henne i knät när hon blivit insvept i filtar. ett nytt liv, ett mirakel!!

Vi får in smörgåsar och de har gjort till Embla oxå! senare på kvällen åker vi upp till BB och får ett familjerum. Väldigt trötta allihop, men uppspelta. Tar en stund att somna.

Nu fyra år senare sitter jag här ensam och skriver och tänker tillbaka. Barnen är hos Åke och vi bor inte ihop längre. Jag känner mig nöjd med mitt beslut att skiljas. Jag mår mycket bättre än jag gjort på länge, men visst FAN är det asjobbigt periodvis också. Jag älskar mina barn massor och för att kunna ge dem all kärlek och omtanke och omvårdnad och uppmuntran som de är värda måste jag må bra själv och våga leva mitt egna liv. Det är inget lätt kliv att ta och begära skilsmässa, men jag vill inte vara nere på botten i ett stort hål och må pyton, vara ledsen, inte ha någon framtidstro, inget jävlar anamma, och känna mig ensammast i världen. 

Nu är jag på väg upp! Jag har kommit en bra bit på väg, men har långt kvar innan jag är där jag vill vara. Med glädje, lycka, entusiasm, en tro på mig själv. Men jag kämpar på :-)