I torsdags jobbade jag sent, skulle stänga 18.30 och Åke hade lovat att jobba på kvällen så han var och lämnade barnen hos mig på eftermiddagen så att de kunde hjälpa mig att stänga.

En av mina jobbarkompisar hade sitt barn med oxå, och hon är ett år äldre än Embla, så de hade roligt ihop!

Alla mina kollegor var samlade på jobbet oxå, de hade ett möte till klockan 18. barnen lekte och hade skoj och jag höll just på att torka bordet efter att vi ätit lite kvällsmackor. Då händer det som man inte vill ska hända... kl är ca 17.50 Loke halkade och slog i ögonlocket på en av våra låga "bok"hyllor. blodet rann, Loke skrek som en stucken gris och jag tog ett papper och fuktade med kallt vatten för att kyla lite. Bar Loke in till mina kollegor och ursäktade att jag störde och frågade om nån kunde titta på det. Det är ett jack som är 1,5 cm ¨långt på vänster ögonlock och det glipade rejält. Åk in med det blev rådet. Det är inte säkert att de syr men tejpar nog iaf. En annan kollega kom och tittade och sa att hon kunde tejpa det och åkte och hämtade tejp. under tiden hade en annan kollega letat fram nummer och försökte ringa sjukvårdsupplysningen och jouröppet i skene. I skene svarade de och sa att vi kunde komma in de hade öppet till 21.

Den tid som gick här var kanske 20-25 min och alla mina kollegor var underbara. Nån tog hand om de barn som var kvar, nån tog Tuva och de sa direkt att de tar hand om Embla och Tuva medan jag åker. (men Embla var inte direkt med på det kan jag säga. tårarna kom direkt och -Jag vill vara med dig mamma.) Jag bara var där mitt i allt och tröstade Loke och grät en skvätt, hade jag vart ensam hade jag förmodligen tagit det ganska lugnt, själv ringt efter en stund när Loke lugnat sig, men nu var det så många hjälpande händer så jag bara var. När jag sa till Loke att vi skulle till doktorn skrek han ännu mer, - jag vill inte till doktorn, de är hemska! var hans kommentar. Men vi tog det lugnt, packade ut oss i bilen och jobbarkompisen som oxå hade barn med sig följde med till sjukhuset. Under bilfärden hann loke lugna ner sig och vi pratade om andra saker. Väl framme var klockan nog ganska exakt 18.30 och där var inte en människa så vi kom in direkt. Embla och tuva var i väntrummet med Anna (jobbarkompisen) och hennes dotter och Loke o jag satt på en brits i ett mottagningsrum. han var så duktig, inte ett jämrande. Sköterskan tvättade såret och läkaren kom in och tittade och sa att det räcker med tejp, man kan sy för då vet man att stygnen sitter där och det inte går upp, men det är en procedur i sig med bedövning etc så det är lika bra att tejpa bara, för Lokes skull. Så tre små tejpbitar sitter nu på ögonlocket och han fick massa beröm av sköterskan och fick välja nåt i deras "pryllåda" Det blev en tatuering och det var det viktigaste att prata om sedan närhan ringde till Åke och berättade vad som hänt...  Skönt att det gick så bra som det gjorde, kunde ju vart värre...

detta är vad som syns, inte mycket...

nån som vet hur länge tejpen ska sitta kvar? Det glömde jag nämligen fråga...

loke har inte haft ont av det sen heller, vilket är skönt.

Nu ska vi ha en lugn söndag tillsammans, ja och barna!